Saknar dig som en tok, kan inte beskriva den känslan som bubblar inom mig. Milo har gått och blivit kär igen. Hur härligt är inte det på en skala 1-10? Som jag skrev i mitt föregående inlägg så hade en viss person krypit sig in i min hjärna. Han har mer än bara krypit, han har skuttat, hoppat och sprungit rakt in i mitt hjärta. Milo är kär, milo älskar en person på det där lilla extra viset.
Men, det finns alltid ett men i mitt liv. Han är alldeles för långt bort igen. Har varit det förr, men nu känns det mer än någonsin. Tårarna rinner av saknad, vill ha dig här.
Kan inte koncentrera mig på något annat än att försöka överleva tills på fredag. Du kan förhoppningsvis ringa då så jag får höra din röst igen. Men att få ligga i din trygga famn kommer inte ske förrän om en evighet, hela 11 dagar eller något sånt.
Vet inte vad jag ville få ut av det här inlägget. Men jag saknar dig Jon!
Ska sova, borde gjort det för länge sen, väldigt länge sen. Skola imorgon klockan åtta, hur ska jag orka?
GodnaTT!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar