Känns som om det har blivit lite väl mycket deppinlägg den senaste tiden. Just därför tänker jag bryta trenden med ett lite mer glatt, lite i alla fall. Sitter här sjuk och försöker tänka positivt den här gången jag skriver. Det är faktiskt inte så svårt som man kan tro.
En liten spännande historia har precis börjat skrivits i mitt liv igen. Det där lilla pirret som kommer för att man hoppas på något som kanske kan hända. Egentligen vet jag inte om jag vill att något ska hända när saken kommer till kritan. Men den här spänningen är så härlig i alla fall. Men hur ska jag klara den här veckan då? Det kommer bli en lång väntant på något som jag inte ens vet vad det är.
Vill, vill inte, vill, vill inte. Den stora frågan är vad jag egentligen vill. Men vad spelar det för roll just nu? Ge det en chans för tusan, det värsta som kan hända är ju att det skiter sig. Vilket skulle betyda att det inte blir så stor skillnad mot nu.
Jaja, nu ska jag göra något. Ha det bra!
tisdag 12 augusti 2008
fredag 8 augusti 2008
Wish I was happy inside.
Nu går ni ut med det, överallt! Varför har ingen av er sagt något till mig? Ett telefonsamtal ifrån, kan det vara så svårt? Undrar vad du säger imorgon, kommer väl med massa bortförklaringar, men vad ska jag göra? Känns som om jag är lite fjantig om jag bara blir jätte sur utan att säga varför. Men egentligen, varför ska jag vara sur?
Nu sitter jag här, ensam en fredagskväll. Känner att det var ganska skönt, men hade hellre setat här med dig. Frågan är vem den du är, har inte en aning. Men känner att det hade varit bättre att ha dig här än att sitta ensam och gräva ner sig i alla fall.
Måste verkligen börja träna igen, känner att mitt självförtroende börjar försvinna totalt, igen. Får försöka få upp det igen med hjälp utav träning, det brukar fungera ganska bra i alla fall. Ska nog slå på något film nu och gräva ner mig ordentligt, känner mig värd det.
Puss på er jag håller kär.
Nu sitter jag här, ensam en fredagskväll. Känner att det var ganska skönt, men hade hellre setat här med dig. Frågan är vem den du är, har inte en aning. Men känner att det hade varit bättre att ha dig här än att sitta ensam och gräva ner sig i alla fall.
Måste verkligen börja träna igen, känner att mitt självförtroende börjar försvinna totalt, igen. Får försöka få upp det igen med hjälp utav träning, det brukar fungera ganska bra i alla fall. Ska nog slå på något film nu och gräva ner mig ordentligt, känner mig värd det.
Puss på er jag håller kär.
Många frågor, få svar...
Önskar att saker kunde vara lite bättre bara, en aning. Skulle vara en guldkänsla om jag slapp all stress. Men det löser sig väl tidsnog. Göteborgsresan gjorde susen. Man fick en ny glöd i livet. Oj, det där lät hjupt.
En sak som saknas är den där härlig känslan av att vara kär. Veta att det finns en person som tycker om en vad som än händer. Men det känns som om det kommer ta ett tag innan den personen dyker upp. I lilla Borlänge finns det väl inte någon sådan person som man kan hitta? Jag har i alla fall inte lyckats än, på mina arton år. För utanför Borlänge finns det massvis med snyggingar.
Jag känner mig fortfarande sviken av er. Jag förstår inte varför. Men ni lossas som om inget har hänt. Som att ni inte är något längre. Trodde nästan att det inte hade blivit något ändå. Men det fick jag bevis på idag att det blivit. Ska träffa er båda imorgon kanske. Får väl se vad som händer då. Hoppas att det är någon som kan visa lite medkänsla, men jag förväntar mig inget längre. Får väl helt enkelt glömma det, eller borde jag verkligen det? Jag är förvirrad, var det kanske inte någon stor grej ändå?
Nu väntar mat på bordet och folk i köket på mig, något som gör mig lite glad i alla fall, umgås med nära och kära.
En sak som saknas är den där härlig känslan av att vara kär. Veta att det finns en person som tycker om en vad som än händer. Men det känns som om det kommer ta ett tag innan den personen dyker upp. I lilla Borlänge finns det väl inte någon sådan person som man kan hitta? Jag har i alla fall inte lyckats än, på mina arton år. För utanför Borlänge finns det massvis med snyggingar.
Jag känner mig fortfarande sviken av er. Jag förstår inte varför. Men ni lossas som om inget har hänt. Som att ni inte är något längre. Trodde nästan att det inte hade blivit något ändå. Men det fick jag bevis på idag att det blivit. Ska träffa er båda imorgon kanske. Får väl se vad som händer då. Hoppas att det är någon som kan visa lite medkänsla, men jag förväntar mig inget längre. Får väl helt enkelt glömma det, eller borde jag verkligen det? Jag är förvirrad, var det kanske inte någon stor grej ändå?
Nu väntar mat på bordet och folk i köket på mig, något som gör mig lite glad i alla fall, umgås med nära och kära.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
