Tiden går..

Tiden rinner iväg. Om några månader är jag arton år och myndig. Det betyder att jag har levt i hela arton år och vad jag har gjort? Vad har jag upplevt? Ganska mycket faktiskt. Men det var inte riktigt det jag hade i tankarna.

Tittade nyss på One Three Hill och mitt humör efteråt var inte så muntert. Fällde faktiskt några tårar av någon anledning. Det berodde på vad programmet handlade om, det var mest grejen att de gick ut high school och skulle skiljas. Tänkte direkt på vad som händer om ett år och några månader. Då tar det slut på gymnasietiden, då splittras alla som man gått med i tre år. Men det är inte bara det. Nu till våren försvinner treorna, det betyder att många nära och kära försvinner från vår skola, speciellt en väldigt nära vän, Mimmi Frykberg.

Det kommer bli tomt utan dig här i Borlänge Mimmi. Men vart det än bär av för dig så vet du att jag finns här hemma och ställer upp och tänker på dig. Du har varit en kär vän i fler år än vad man tror nu. Du kommer alltid finnas i mitt hjärta vännen, även om vi är flera mil ifrån varandra!

Åter till mig själv och den dagen jag tar studenten. Just nu har jag världens panik över det. Man måste börja ta livet på allvar, börja tänka på vad man ska jobba med, börjat tjäna pengar på riktigt. Tänka på allt som tillhör vardagen, det man idag tar förgivet. Jag orkar inte ens tänka på allt det där nu då blir jag nedstämd direkt. Jag har inte ett enda mål som jag känner att jag vill göra. Inte något jobb, inte någon resa eller något annat som står på en lista av saker jag ska fixa. Nej sånt här gör mig bara deprimerad.

Livet går vidare och många spår finns det, hoppas jag hoppar på rätt tåg.